Camilla

Jag fick min chans, det jag sa var; Varför?
Nu har jag fått svar, det känns bra. Det kan inte rätta till alla problem, men det känns som jag har fått ett avslut! Fyra hemska år kan jag nu avsluta och lägga bakom mig.
Jag trodde aldrig att jag skulle prata med honom någon mer gång, och det tar emot att göra det. Det gör ont i hela mig att se vad han skriver, han är min värsta mardröm. Man har inte kontakt med någon som har utsatt en för det han har utsatt mig för. Alla som har varit med om samma sak håller med om det, det finns liksom inte i denna världen! Det är en person du inte helt plötsligt blir "kompis" med.

Men på ett sätt är jag glad över att jag fick min chans att fråga just varför han gjorde så, det är en fråga som har snurrat i mitt huvud dagligen i snart 4 år. Inte konstigt att man bli knäpp till slut.
Det finns säker folk som tycker jag är helt sjuk nu när jag en skrivit med honom. Men det var för mitt eget bästa, jag har som sagt fått mitt avslut nu.

Att han sedan fortsätter skriva, han skriver om händelset på ett sätt som om han vore stolt över det, det får mig att spy! Jag vet inte hur många gånger igår jag kräktes när jag såg vad han skrev till mig, när jag läste kände jag hur allt började snurra, jag blev kallsvettig, sprang in på toan och spydde. Sen ville jag byta kropp, jag känner mig smutsig.
Han förstörde en del av mig, han tog en del av min kropp. Den delen kommer jag aldrig få tillbaka, den biten av mig kommer aldrig komma tillbaka. Den personen jag var innan kommer aldrig komma tillbaka.
Men jag får helt enkelt leva med det!

För snart fyra år sen blev jag våldtagen, jag har fått min chans att säga det enda jag undrat över i 4 år.
Jag fick min chans att fråga min våldtäktsman; VARFÖR!

Jag har aldrig någonsin öppnat upp mig såhär, men jag känner nu att det ska få sitt avslut. Varför ska jag gå och skämmas över en sådan händelse? Det var inte mitt fel, det var hans fel!