Nu har mitt älskade hjärta äntligen anlänt, det blev en liten Neah på 3340 g & var 49 cm lång.
Så nu ska jag försöka berätta lite om min förlossning.
Har haft mycket förvärkar under graviditet och många falsklarm, så till slut ville man knappt ringa förlossningen, för att åka dit med höga förväntningar och sedan åka hem utan bebis var ingen hit direkt.
Hon var beräknad till den 21 november, på söndagen kände jag inget alls så då gav jag upp hoppet om att hon skulle komma ut på bf och tänkte att nu får jag gå över tiden hur länge som helst.
Natten från den 20 till den 21 hade jag konstig värk i magen.. Det gjorde inte ont utan var med molande.
På måndag morgon (den 21) gick Hampus i väg till jobbet i vanlig ordning och sa att jag skulle ringa om det var något, då jag mådde “konstigt”.
Han ringde senare på sin rast han hade vid 11 tiden, då sov jag fortfarande. Han undrade då om något var fel, men det sa jag att det inte var. Gick upp efter vi hade lagt på, gick på toa och då.. Kom sp. Usch vad vidrig den var.. Ringde upp Hampus och berättade nyheten, han sa att jag skulle ringa förlossningen, vilket jag gjorde och började räkna värkarna, då var det 10-15 min emellan.
Då tänkte jag, nu jäklar ska jag bli mamma, så efter lite olika diskussioner från folk lyssnade jag på det jag tyckte lät bäst, att hålla igång. Så jag började städa & gick runt.
I några timmar tittade jag inte på klockan utan försökte koncentrera mig på städningen.
Vid 16 tiden kom hampus hem och då började det göra ondare. Vi startade då värktimern (riktigt bra sida) för att hålla koll på värkarna. Jag ringde och förberedde pappa och han stannade kvar ett tag till på jobbet.
Vid 17,30 ringde han och frågade hur det gick. Jag sa då till honom att värkarna bara kom tätare och tätare. Vi bestämde då att det var lika bra han åkte hem för att ta hand om djuren och sedan komma till hjo för att köra in oss.
Sagt och gjort, han kom vid 20 tiden och då var det 4 min mellan värkarna och vi begav oss mot förlossningen.
Vi kom in och dom startade ctg-kurvan.. Vid 22 tiden satt hampus och pappa och små pratade, jag fick då en enorm värk och hör min pappa säger:- Oj, det bara stiger och stiger.. Oj 120.. Nu måste du ha ont?”
Där ligger jag och tror jag ska svimma.. Och *SPLAAAASCH* känner hur det blir dyblött.. Får ur mig:- Nu kom vattnet!!!! Efter några sekunder känner jag hur det börjar snurra och får ur mig.. “Jag ser stjäääääääärnoor”
Efter ett tag skulle dom kolla om jag var öppen något.. Men nejdå, hade en cm kvar på livmoderstappen och inte öppen ett skit!
Bm säger då att vi kan åka hem om vi vill och komma tillbaka imorgon (tisdagen), eller om vi ville och kände oss säkrare kunde vi få stanna över natten för observation.
Vi kände då att vi ville stanna, då det är långt både till tibro & hjo OM något skulle hända..
Värkarna kom tätare minns jag, och vi fick stanna kvar på rummet ett tag, sen åkte pappa hem och vi fick vårat rum.
Vid 00,15 fick jag en sömntablett och två alvedon att sova på, dom sa att det kunde ta upp till en timme innan tabletten började värka.
Jag fick hjälp av hampus att byta om till nattskjorta, sen var jag tvungen att få i mig saft.. Urk.. Starkare saft får man leta efter.. Tog inte lång tid tills jag var tvungen att kräkas! Efter det skulle vi försöka sova lite och jag skulle ge sömntabletten en chans.
Värkarna jag fick blev längre och det kändes som jag knappt han andas tills nästa kom. Kommer ihåg att till slut tänkte jag för varje värk som kom, “en värk närmare bebis” och medans jag andades in tänkte jag; bort smärta bort, och när jag andades ut tänkte jag; kom bebis kom.
Till slut kändes det bara konstigt, jag mådde totalt skit och hade riktigt jäkla ont!
Fick tag på larmknappen och fick ur mig: Hampus, det känns som något är fel!
Sen var jag borta ett tag, Hampus har berättat för mig efteråt att jag låg i sängen likblek och kallsvettades. Våran bm och en till kom in, dom fick över mig i rullstol och körde in mig i ett annat rum.
Bm sa till hampus att han skulle ta med sig “viktiga saker” ex filmkamera.
Han förstod då att det var på g NU.
Klockan var då exakt 01,15.
Kommer ihåg att jag låg på sidan i en “konstig” säng. Trodde då att jag skulle få epiduralbedövningen då jag hade bett om det tidigare men det var då för tidigt för det.
Men fick istället lustgas, men fy! Andas in och ut i en mask och bli ännu mer lost i huvudet.. Det gillade jag INTE!
La mig på rygg för att se om det kändes bättre, men det gjorde det inte så la mig på sidan igen.
Sen sa bm åt mig att när nästa värk kom så skulle jag krysta.. Det svarade jag med; Jag ska! För kung och fosterland (?) Vart det kom ifrån har jag ingen aning om..
Hon sa lite senare åt mig att andas.. Hade då knytit min hand och tagit upp den och viftat med den i takt som jag hade sagt: andaas!
När jag skulle krysta hade jag gjort en min så det såg ut som jag log, härligt att man såg glad ut iaf ;)
Men i samband med sömntabletten så började orken ta slut så dom skulle precis ge mig något medel som skulle sätta fart på värkarna, men då.. Tog jag i för kung och fosterland istället och plopp, så var våran lilla ute. Kändes som en evighet innan jag fick se henne, men dom torkade henne bara i några sekunder J
Fick sedan upp henne på bröstet och den lyckan.. Går inte att beskriva, att äntligen få se den lilla som legat i min mage i 9 månader. Helt otroligt!
Bm berättade att min svanskota knäckts till och att jag kunde ha ont i flera veckor. Jo tack, i början var det ett helvete att försöka sätta sig eller ställa sig upp.. Men det är det värt det utan tvekan!
Efter att vi hade fått frukost på förlossningen fick vi komma upp till bb, där vi fick sova ca 2 timmar, sen var det dags att gå upp igen. Vid 18 tiden fick vi åka hem!
Så den 22/11-2011 kl 02,21 blev vi föräldrar till världens finaste & underbaraste lilla Neah! Känns som jag svävar på moln så fort jag ser henne! Jag älskar att vara mamma, och jag älskar min lilla Neah mer än något annat!
Nu har mitt älskade hjärta äntligen anlänt, det blev en liten Neah på 3340 g & var 49 cm lång.
Så nu ska jag försöka berätta lite om min förlossning.
Har haft mycket förvärkar under graviditet och många falsklarm, så till slut ville man knappt ringa förlossningen, för att åka dit med höga förväntningar och sedan åka hem utan bebis var ingen hit direkt.
Hon var beräknad till den 21 november, på söndagen kände jag inget alls så då gav jag upp hoppet om att hon skulle komma ut på bf och tänkte att nu får jag gå över tiden hur länge som helst.
Natten från den 20 till den 21 hade jag konstig värk i magen.. Det gjorde inte ont utan var med molande.
På måndag morgon (den 21) gick Hampus i väg till jobbet i vanlig ordning och sa att jag skulle ringa om det var något, då jag mådde “konstigt”.
Han ringde senare på sin rast han hade vid 11 tiden, då sov jag fortfarande. Han undrade då om något var fel, men det sa jag att det inte var. Gick upp efter vi hade lagt på, gick på toa och då.. Kom sp. Usch vad vidrig den var.. Ringde upp Hampus och berättade nyheten, han sa att jag skulle ringa förlossningen, vilket jag gjorde och började räkna värkarna, då var det 10-15 min emellan.
Då tänkte jag, nu jäklar ska jag bli mamma, så efter lite olika diskussioner från folk lyssnade jag på det jag tyckte lät bäst, att hålla igång. Så jag började städa & gick runt.
I några timmar tittade jag inte på klockan utan försökte koncentrera mig på städningen.
Vid 16 tiden kom hampus hem och då började det göra ondare. Vi startade då värktimern (riktigt bra sida) för att hålla koll på värkarna. Jag ringde och förberedde pappa och han stannade kvar ett tag till på jobbet.
Vid 17,30 ringde han och frågade hur det gick. Jag sa då till honom att värkarna bara kom tätare och tätare. Vi bestämde då att det var lika bra han åkte hem för att ta hand om djuren och sedan komma till hjo för att köra in oss.
Sagt och gjort, han kom vid 20 tiden och då var det 4 min mellan värkarna och vi begav oss mot förlossningen.
Vi kom in och dom startade ctg-kurvan.. Vid 22 tiden satt hampus och pappa och små pratade, jag fick då en enorm värk och hör min pappa säger:- Oj, det bara stiger och stiger.. Oj 120.. Nu måste du ha ont?”
Där ligger jag och tror jag ska svimma.. Och *SPLAAAASCH* känner hur det blir dyblött.. Får ur mig:- Nu kom vattnet!!!! Efter några sekunder känner jag hur det börjar snurra och får ur mig.. “Jag ser stjäääääääärnoor”
Efter ett tag skulle dom kolla om jag var öppen något.. Men nejdå, hade en cm kvar på livmoderstappen och inte öppen ett skit!
Bm säger då att vi kan åka hem om vi vill och komma tillbaka imorgon (tisdagen), eller om vi ville och kände oss säkrare kunde vi få stanna över natten för observation.
Vi kände då att vi ville stanna, då det är långt både till tibro & hjo OM något skulle hända..
Värkarna kom tätare minns jag, och vi fick stanna kvar på rummet ett tag, sen åkte pappa hem och vi fick vårat rum.
Vid 00,15 fick jag en sömntablett och två alvedon att sova på, dom sa att det kunde ta upp till en timme innan tabletten började värka.
Jag fick hjälp av hampus att byta om till nattskjorta, sen var jag tvungen att få i mig saft.. Urk.. Starkare saft får man leta efter.. Tog inte lång tid tills jag var tvungen att kräkas! Efter det skulle vi försöka sova lite och jag skulle ge sömntabletten en chans.
Värkarna jag fick blev längre och det kändes som jag knappt han andas tills nästa kom. Kommer ihåg att till slut tänkte jag för varje värk som kom, “en värk närmare bebis” och medans jag andades in tänkte jag; bort smärta bort, och när jag andades ut tänkte jag; kom bebis kom.
Till slut kändes det bara konstigt, jag mådde totalt skit och hade riktigt jäkla ont!
Fick tag på larmknappen och fick ur mig: Hampus, det känns som något är fel!
Sen var jag borta ett tag, Hampus har berättat för mig efteråt att jag låg i sängen likblek och kallsvettades. Våran bm och en till kom in, dom fick över mig i rullstol och körde in mig i ett annat rum.
Bm sa till hampus att han skulle ta med sig “viktiga saker” ex filmkamera.
Han förstod då att det var på g NU.
Klockan var då exakt 01,15.
Kommer ihåg att jag låg på sidan i en “konstig” säng. Trodde då att jag skulle få epiduralbedövningen då jag hade bett om det tidigare men det var då för tidigt för det.
Men fick istället lustgas, men fy! Andas in och ut i en mask och bli ännu mer lost i huvudet.. Det gillade jag INTE!
La mig på rygg för att se om det kändes bättre, men det gjorde det inte så la mig på sidan igen.
Sen sa bm åt mig att när nästa värk kom så skulle jag krysta.. Det svarade jag med; Jag ska! För kung och fosterland (?) Vart det kom ifrån har jag ingen aning om..
Hon sa lite senare åt mig att andas.. Hade då knytit min hand och tagit upp den och viftat med den i takt som jag hade sagt: andaas!
När jag skulle krysta hade jag gjort en min så det såg ut som jag log, härligt att man såg glad ut iaf ;)
Men i samband med sömntabletten så började orken ta slut så dom skulle precis ge mig något medel som skulle sätta fart på värkarna, men då.. Tog jag i för kung och fosterland istället och plopp, så var våran lilla ute. Kändes som en evighet innan jag fick se henne, men dom torkade henne bara i några sekunder J
Fick sedan upp henne på bröstet och den lyckan.. Går inte att beskriva, att äntligen få se den lilla som legat i min mage i 9 månader. Helt otroligt!
Bm berättade att min svanskota knäckts till och att jag kunde ha ont i flera veckor. Jo tack, i början var det ett helvete att försöka sätta sig eller ställa sig upp.. Men det är det värt det utan tvekan!
Efter att vi hade fått frukost på förlossningen fick vi komma upp till bb, där vi fick sova ca 2 timmar, sen var det dags att gå upp igen. Vid 18 tiden fick vi åka hem!
Så den 22/11-2011 kl 02,21 blev vi föräldrar till världens finaste & underbaraste lilla Neah! Känns som jag svävar på moln så fort jag ser henne! Jag älskar att vara mamma, och jag älskar min lilla Neah mer än något annat! 
