Camilla

Blödig rubik va? Jo ja vet, men den är också sann. Sådeså!


Nu ska vi se om jag kan skriva ner något vettigt.
Jag börjar bli så otroligt rastlös, känns som jag orkar med allt i hjärnan men kroppen orkar inget. Snacka om störande :/
Något annat störande är min mage. Har alltid tyckt om den, så började det med att jag fick operera bort blindtarmen som jag har ett halvlångt ärr efter och sen nu 2 stycken till. Inte nog med det JAG FÅR INTE SOLA PÅ ETT HALVÅR!!!  Först tänkte smarta lilla jag att det är ju ingen fara eftersom det börjar bli höst så solar man ju inte ute och solarium måste ju gå bra? Men NEJ.
Jo visst, jag dör inte om jag solar innan men ärren blir fula av det. Det är något jag ska ha hela livet så då får jag välja mellan att vara blek & fin mage eller brun och ful? Tur att det finns brun utan sol ;)
Så fort magen läkt är det dags att träna den känns det som just nu iaf, usch vad jag hatar min lilla mage just nu. Helt svullen & äckliga sår. Svullen är den ifs på grund av ingreppet så man kan ju hoppas på att magen blir som förr snart :)



Denna bilden bjuder jag på, så tänker ni säkert :"hmpf! Det där lilla"  Och ja, det är litet och minsta ärret jag har. Men såhär ont som jag har haft har jag ALDRIG haft och då har jag gått igenom en hel del. Så när ni tror att ni kan mäta den smärtan, då är ni jätte välkommna att säga "Det där lilla"  ;)


Slut pratat om magen nu.

Lördag idag alltså? Och vad händer? INGENTING, sitter här i min ensamhet och tycker synd om mig själv. Hade inte varit helt fel alls om man hade haft en gosig famn att krypa in i. Men nu är det ju inte så tyvärr, och igår mina kära var jag nära på att göra något dramatiskt (enligt mig) nu blev det inte så och tur var väl det.

Det fanns en speciell person som hade den där underbara famnen man bara kan drömma om, man kände sig så trygg i den, så varm så underbar helt enkelt. Precis som den personen var, du var underbar hela du. Jag skulle kunna ge vad som helst för att kunna få ligga i din famn igen och titta på någon film. Även om filmen var urusel så kunde jag inte ha det bättre. För jag var hos dig och du höll om mig.
     Att ligga & trängas i en tvåmannasoffa som var trång att sova i själv kunde inte vara underbarare att sova i när du var med, att ligga på ett hårt golv kunde kännas som man låg på moln för du var där. Som sagt var, det spelade ingen roll vart  man var eller hur man skulle sova, du var där, du höll om mig & du sov med mig. Du var till och med min "stöttepelare" då jag inte såg filmen från sängen.
     Det är sånna här dagar jag tänker extra mycket på dig, hur mycket jag saknar dig och hur mycket jag hade viljat berätta men aldrig kunde. Varför just du? varför? Jag saknar dig så enormt!



Take care sweeties, byebye!