Camilla

Fyfan, vilken mardröm jag hade precis innan jag vaknade nu.
Kan inte gå in direkt på vad den handlar om då det är mitt privatliv ;) Men jag kan säga så mycket att den fortfarande sitter kvar i huvudet och då har jag ändå varit vaken i över en timma.
Försöker övertala mig själv att det bara var en dröm, att verkligheten är bättre.

Men då sätter hjärnan igång, varför får man sånna här drömmar? Är det att jag i mitt undermedvetna tycker om han mer än vad jag trodde? Eller är det någon slags varning? Kommer det hända i verkligheten?

På tal om mardrömmar så kommer jag aldrig drömma då för ca 7-8 år sedan då jag var 11-12 år gammal.
Jag drömmde samma dröm i tre-fyra nätter i rad, då handlade min dröm om att min älskade pappa dog. Snacka om att jag blev rädd, jag ville inte släppa honom en sekund, och jag kommer ihåg så väl då jag stod och tittade ut genom fönstret och han gick in i garaget. När han gick in där kunde jag ju inte se honom längre så jag blev livrädd och sprang ut och skrek efter honom. Han kom ut fort sam bara den och undrade vad som hade hänt (då det lät som det var livets undergång på mitt skrik).

Drömmar är så konstiga, betyder dom något? Även om det är bra eller dåliga drömmar?
Jag har en jättestor drömfångare på mitt rum, men nu har den bevisat att den inte fungerar då den ska ta bort dåliga drömmar.

Men måste också säga att drömmar inte bara är hemska, finns så underbara drömmar man kan ha, sedan drömmar som underlättar för en.

De bästa drömmarna jag har haft är då jag har drömt om de personer som jag tycker/tyckt väldigt mycket om som inte längre finns i livet.
En dröm som sitter fast i mitt huvud är den drömmer jag drömde för ca 2 år sedan. Då hade min Farmor varit borta i tre år och jag saknade henne något grymt.
Jag drömde att det var jul och vi satt ledsna och tänkte på henne (Hon var död i drömmen också), speciellt pappa! (Vi firade alltid jul med Farmor)
Sen på något sätt åkte vi någon stans och där kom farmor gående med sin fina lilla väska.
Hon följde med oss hem och vi satt och höll om henne och kramade henne, vi berättade hur mycket vi saknat henne.
Tiden gick och till slut sa hon: "Nej nu är det dags för mig att åka hem till mitt" (Det sa farmor alltid när hon skulle hem).
Vi kramade henne extra mycket och gick sedan ut till bilen och åkte iväg.
Och det är nu det konstigaste utav allt kommer. Min farmor bodde på normalm i verkliga livet. Men i drömmen gav hon pappa vägbeskrivning om vart han skulle släppa av henne, det blev vid St:Birgittas kyrkogård.
Ni vet där pizzerian är? Den fanns inte då, utan det var en tom gräsplätt.
När vi kom fram var det en liten byggnad av något slag som bestod av en hiss. Jag frågade farmor om jag fick följa henne och det fick jag. Vi åkte hissen upp och hon berättade att jag inte fick gå ur, det var inte dax för det än.
Utan jag kramade om henne och hon gick ur hissen. Hon såg friskare ut än någonsin, vilket alla andra människor där gjorde också.
Att se henne frisk fick mig att bli så glad efter den sjukdomen som tog hennes liv. Sånna här drömmar är helt enkelt underbara och den gör mig fortfarande glad, då jag vet att honhar det bra nu.
Fin dröm va?


Nu ska jag göra iordning mina rum där jag har katterna då jag ska åka till Malin sen, måste vara rent och snyggt när man åker. Så ingen mer uppdatering idag ( Ledsen Sariiz, men detta var extra långt ;) ).
Imorgon är det släktträff som gäller så då får vi se om det blir någon uppdatering, lika så med söndag då det är dop.
Jag vet att ni kommer att sakna mig, men det är inte mycket att göra åt ;)

Take care, byebye sweeties!